Efter mycket om och men var det dax att åka till Borås, jag hade knappt sovit något alls under natten för jag var så fruktansvärt nervös över den sjukdomen som faktiskt finns i släkten. Ja tog på mig min nya mjukisdress, hittade inga andra bekväma kläder och for iväg. Klockan tjugo över åtta var vi ute på motorvägen, och jag trodde aldrig vi skulle komma fram så jäklar vad ja gasade iväg och vi var framme i god tid.

När det väl var våran tid träffade vi en läkare som jag aldrig uppfattade namnet på, vi pratade om mig och om den faktan hon visste om sjukdomen samt den faktan jag hade fått fram igår. Jag och Robbin var väldigt nöjda med denna läkare, otroligt jordnära och förstod precis hur vi kände i denna situation. Vi kom fram till att något fostervattens prov var ingen idé att ta, då det inte visade något när min moster väntade lilla E heller.  Så när jag är i vecka 18+ alltså vecka 19 ska jag och robbin tillbaka till speciallist mödravården i Borås, då ska vi göra en s.k screening på bebisen från topp till då, ett ultraljud där dem kollar om de finns någon defekt på bebisen som kan jämföras med sjukdomen. Så efter vi hade pratat så frågade hon även om " vi ville kika lite idag" och jag tror ja sken av lycka och sa att vi ville gärna kolla på bebisen. Så vi gick in i ett rum med en tv på väggen. Ja placerade mig i sängen och robbin på stolen jämte. Båda två var väldigt förväntasfulla, men jag fick ju för mig när ja låg där att jag inte alls var gravid. Att jag bara inbillade mig att jag var gravid, och nej jag hade ju ingen bebis i magen. Men tillslut däär var plutten, mitt och robbins barn. Bara VÅRAT barn som vi själv har skapat, bebisen mådde bra och hade en fin hjärt frekvens. Bebisen låg och "hejade" med handen och sprattlade med sina ben. Alexandra tror att de blir en fotbollspelare, tjaa man vet aldrig. Jag frågade även om hon kunde berätta könet vid nästa ultraljuds tillfälle,  och självklart kunde hon det om hon var säker på vilket kön de var. De var ett par glada blivande föräldrar som gick ut från rummet, och hade precis sett sin bebis för första gången. Jag fick ännu en gång ett lyckorus, samma rus som jag fick när jag  såg plusset på stickan första gången. Och min älskade Robbin gick ut ur rummet med tårar i ögonen, vi var så glada. Bebisen fanns verkligen och den mådde bra, jag hade inte inbillat mig.

Vi fick en ny tid, för ultraljuds screeningen, den 6:e april ska vi tillbaka och förhoppningsvis får vi se vad de är för kön på bebisen, det spelar ingen roll vad de är för kön vi blir glada oavsett bara bebisen är frisk.

Åh i augusti ska vi få träffa dig då?

mamma och pappa älskar dig så.♥