Idag är det som sagt påskafton, vilket jag inte tycker är så märkvärdigt, men alltid lika trevligt ändå. Det blir ju vad man gör det till.
Enligt en myt sägs det att om man drömmer om ett speciellt kön ett flertal gånger, så sägs det att de könet man drömmer om är de könet man väntar. Man träffar då sitt barn i drömmen. Jag har ju ett flertal gånger tidigt i graviditeten drömt om att jag fick en liten kille, dock har det inte varit så verkliga drömmar. Sedan drömde jag att jag fick en liten dotter, allt var så verkligt. Inatt drömde jag att jag fick en liten son, återigen var det som verklighet mamma klippte navel strängen och jag satt bara och kolla på honom, sedan gick jag och lade honom hos pappa i sängen. Han var så söt, jag ville inte vakna ur drömmen. De ska ja gång på gång "snälla låt mig inte vakna" men jag vaknar och är nära på att börja gråta. Jag ville ju fortsätta vara i drömmen med min son. Det var ju det finaste jag sett, jag försökte somna om igen, men jag kom aldrig tillbaka till min son. Jag vet inte om det är sant, om denna myten verkligen fungerar. Det får vi väl se på tisdag isåfall, tre dagar kvar nu. Jag har nog aldrig längtat såhär mycket efter något, de var ett tag sedan jag fick se honom/henne senast. Sist var jag i vecka 11+0 och jag blev alldeles förälskad i den lilla varelse jag såg. Som bokstavligt vinkade med handen och sprattlade med fötterna. Det var de första min läkare sa " den ligger såhär, hon visade med handen och sedan sa hon, den säger hej" Jag sa inte så mycket jag bara låg och kolla på detta lilla mirakel. På tisdag är det dax igen, bebis kommer vara betydligt större och jag hoppas verkligen att allt kommer se bra ut.

förstår inte varför min älskling ska hålla på att vara aktiv på kvällen, jag har försökt säga att man ska sova nu. Men då får jag mer sparkar, en envis liten plutt.

Jag har tänkt på detta med namn, det finns så fruktansvärt mycket fina namn. Och jag har nästan mer och mer valt bort melwin då det blir så vanligt nu för tiden. Alla döper sina söner till melwin nu för tiden. Så ett annat namn har tagit toppen hos mig, flicknamn är också väldigt svårt.. Om tretton dagar ska jag allt kika vad som finns i magen, vad tror ni flicka eller pojke?.

Bebis rör sig, det är allt jag vet än så länge. Om tjugo dagar ,får vi reda på om bebisen mår bra. Och om bebisen ligger bra får vi även se könet. Otroligt mysigt jag ska snart göra mig i ordning för att gå och lägga mig då jag är otroligt trött idag. Mina läsare stiger, vilket jag tycker är otroligt roligt. Fortsätt så.:)

En annan sak som jag heller inte åt på ungefär två år var leverpastej. Tror ni inte att jag äter knäckebröd med leverpastej och inlagd gurka? JO! det är klart jag gör, och gud va gott det är. Alltså jag äter sånt som jag igentligen inte äter nu när ja är gravid. Och jag kan köra flera mil för att få min ostkorv, jag tror de är närmare 3 mil till borås, jag åker alltså 6 mil tur och retur för en jäkla korv lite lustigt ändå. Givetvis åker jag inte till borås bara för en korv, jag kommer oftast hem med en påse bebiskläder också eller något litet till mig själv..

Hur är det med er som är gravida, och ni som varit har ni haft några cravings?.

Efter mycket om och men var det dax att åka till Borås, jag hade knappt sovit något alls under natten för jag var så fruktansvärt nervös över den sjukdomen som faktiskt finns i släkten. Ja tog på mig min nya mjukisdress, hittade inga andra bekväma kläder och for iväg. Klockan tjugo över åtta var vi ute på motorvägen, och jag trodde aldrig vi skulle komma fram så jäklar vad ja gasade iväg och vi var framme i god tid.

När det väl var våran tid träffade vi en läkare som jag aldrig uppfattade namnet på, vi pratade om mig och om den faktan hon visste om sjukdomen samt den faktan jag hade fått fram igår. Jag och Robbin var väldigt nöjda med denna läkare, otroligt jordnära och förstod precis hur vi kände i denna situation. Vi kom fram till att något fostervattens prov var ingen idé att ta, då det inte visade något när min moster väntade lilla E heller.  Så när jag är i vecka 18+ alltså vecka 19 ska jag och robbin tillbaka till speciallist mödravården i Borås, då ska vi göra en s.k screening på bebisen från topp till då, ett ultraljud där dem kollar om de finns någon defekt på bebisen som kan jämföras med sjukdomen. Så efter vi hade pratat så frågade hon även om " vi ville kika lite idag" och jag tror ja sken av lycka och sa att vi ville gärna kolla på bebisen. Så vi gick in i ett rum med en tv på väggen. Ja placerade mig i sängen och robbin på stolen jämte. Båda två var väldigt förväntasfulla, men jag fick ju för mig när ja låg där att jag inte alls var gravid. Att jag bara inbillade mig att jag var gravid, och nej jag hade ju ingen bebis i magen. Men tillslut däär var plutten, mitt och robbins barn. Bara VÅRAT barn som vi själv har skapat, bebisen mådde bra och hade en fin hjärt frekvens. Bebisen låg och "hejade" med handen och sprattlade med sina ben. Alexandra tror att de blir en fotbollspelare, tjaa man vet aldrig. Jag frågade även om hon kunde berätta könet vid nästa ultraljuds tillfälle,  och självklart kunde hon det om hon var säker på vilket kön de var. De var ett par glada blivande föräldrar som gick ut från rummet, och hade precis sett sin bebis för första gången. Jag fick ännu en gång ett lyckorus, samma rus som jag fick när jag  såg plusset på stickan första gången. Och min älskade Robbin gick ut ur rummet med tårar i ögonen, vi var så glada. Bebisen fanns verkligen och den mådde bra, jag hade inte inbillat mig.

Vi fick en ny tid, för ultraljuds screeningen, den 6:e april ska vi tillbaka och förhoppningsvis får vi se vad de är för kön på bebisen, det spelar ingen roll vad de är för kön vi blir glada oavsett bara bebisen är frisk.

Åh i augusti ska vi få träffa dig då?

mamma och pappa älskar dig så.♥

Som rubriken lyder är det dax att fara till borås i morgon, till speciallist mödravården. Har en kusin som har en ovanlig sjukdom vid namn young simpsons syndrom, och eftersom denna sjukdomen finns i släkten så vill ja och robbin ta vara på de undersökningar vi kan göra för att se att vårat barn mår bra. Denna sjukdom är väldigt ovanlig och de finns bara  18 barn i hela världen med denna sjukdomen, och lilla E är just nummer arton, alltså finns de inga människor i hela världen som är född med denna sjukdomen efter henne. Så jag har suttit i ett långt samtal med min moster i lund och antecknat allt hon sagt som en tok, kände mig som värdens skribent som bara hummade med och skrev lydigt ner det hon sa. Jag fick ihop betydligt mer fakta än vad jag trodde, och nervositeten för i morgon har lagt sig en aning. Jag är inte så jätte nervös inför i morgon,både min moster, min bm och en läkare på spec mvc i borås har sagt att jag inte ska vara så orolig utan njuta av graviditeten då denna sjukdomen är så fruktansvärt ovanlig. Och inga andra har kommit till världen med denna sjukdomen utan lilla E. Så jag känner mig rätt så trygg med detta stöd jag har fått från olika håll.

I morgon går jag även in i vecka 12 gud vad tiden går fort. Jag läste i någon gravidtidning att bebisen redan nu kan uppfatta ljud då öronen är "fullt" utvecklade, tycker dock att detta låter lite skummt. Kanske är det bara ljud "inne" i min kropp någon som vet om detta stämmer.

Caroline, om du läser detta skaffa blogg nu..!! =)