Lösenordsskyddat.

2010-03-28 @ 16:51:41
Inte för allas öron
Jag kommer aldrig mer tveka på om jag hade rätt, för jag har fått det svart på vitt. Och jag hade rätt, precis hela tiden.

Baby Brianna.

2010-03-10 @ 18:09:39
Jag såg precis en film, en film om en liten flicka som blev misshandlad och våldtagen av sina egna föräldrar och dog bara sex månader gammal. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag ser sånt här, hur sjukt i huvudet kan man vara. Vad är det för fel på människor som misshandlar eller av någon form utför sexuella handlingar med sina barn.? Dessa människor borde inte kunna skaffa barn, och borde heller aldrig i hela livet komma ut från fängelset. På sjukhuset berättade dem att hon hade frakturer i hela kroppen, blödningar i hjärnan och blåmärken överallt som tyder på att hon har varit misshandlad under hela sitt liv. Både Briannas mormor och någon annan släkting visste vad som hände innanför dörrarna i deras hem hela tiden, varför i helvete ringer man inte polisen eller något. Det är inte så normalt att utföra en sådan grov tortyr på ett barn. Hela samhället drabbades hårt av den lilla flickans bortgång och många var med på hennes begravning. Idag är hon begravd och har som ett "hus" över sin grav med ett hänglås på. Föräldrarna ville inte att någon skulle bry sig om deras dotters bortgång, utan det skulle tystas ner hänt är hänt och det är inte mer med det ungefär. Men folk lämnar fortfarande blommor utanför det lilla huset och ännu ett kors finns utanför det lilla huset. Detta är nog vanligare än vad man tror, helt sjukt.

Jag vet att jag klarar det nu, för jag är starkare än förr.

2010-03-09 @ 19:19:06
Det är inte lätt att bara gå vidare, lämna allt bakom sig och le igen.
Vissa dagar får jag fortfarande kämpa, och vissa dagar är det inte lika lätt att hålla tårarna inne.
Det kommer alltid finnas kvar,som en del av mig. Oavsett hur mycket jag vrider och vänder
kommer det alltid finnas där, som ett mörkt hål som vägrar att försvinna.
Minnena finns där, och hur mycket jag än vill kan jag inte radera dem. Dem finns där
lika starka som om dagen spelades upp om och om igen i mitt huvud. Jag har kommit så
långt nu, det har snart gått ett år. Jag försöker att glömma men ibland är det svårt tårarna
bränner bakom ögonen, men jag har bestämt mig jag ska inte ge upp. Och jag kommer
fortsätta kämpa. För jag vet att jag klarar det, det har bara tagit sin lilla tid.
Jag släpper detta och går vidare nu, lämnar det bakom mig som ett avslutat
kapitel. Jag vänder blad nu, går vidare och det gör jag med dig.<3
Copyright © The Ironlake 2009 Design by RobbinC